“Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet”
Hej vänner,
Nu har jag bott här i Göteborg i strax över ett och ett halvt år… Shit tiden går snabbt när man gör något man älskar.
I höstas flyttade min flickvän ner och helt plötsligt var vi “sambos” (wow det känns rätt vuxet). I skrivande stund har jag även dragit ner lillebrorsan som tog studenten i juni så att han får uppleva att bo hemifrån och ta hand om sig själv. Helt plötsligt gick han från en unge till inneboende och självständig.
För drygt en månad sedan när jag var på en studentmottagning för min ena kusin så hörde jag ett citat som jag inte vill glömma och som jag vill dela med er. Min kusins pappa sa i ett tal
“Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet”
Ni kanske undrar varför jag låter så lillgammal nu men det känns som att jag under en väldigt stor del av livet har levt med tanken att “Någon dag ska jag… “
Någon dag ska jag resa världen runt. Någon dag ska jag lära mig spela gitarr. Någon dag ska jag sitta på verandan till ett hus jag köpt för familjen.
MEN efter att ha hört det citatet så känns små delar av vardagen helt plötsligt obeskrivligt mycket viktigare. Pendeln till jobbet med morgonsolen skinande, den söta hunden jag brukar se utanför tempo, en god middag med min familj. Saker som jag såg som vardagliga, eller självklara …
Låt oss för en stund föreställa oss att vi inte ser fram emot något hela tiden, att vi kan titta på en dag och bara veta att den är tillräckligt bra, och vara nöjda med det. Jag antar att det är vad den här texten handlar om, jag såg fram emot så mycket att jag inte såg vad som var framför mig här och nu.
“Någon dag” kommer en dag i taget, och jag hoppas att din dag är underbar!