Min resa till början av resan
Min resa startade på en mattelektion när jag stirrade ut genom fönstret. Även om mina betyg var fina så gillade jag aldrig skolan. Jag ville ut, flyga, inte ha något som höll mig tillbaka.
På gymnasiet så följde den där mattelektionen med mig i tanken. Vid det laget gick jag mest i skolan för min mammas skull, att hon inte skulle oroa sig över min framtid. Jag förstod att det skulle vara användbart i framtiden men jag kände mig inte hemma bland människor som beskrev sina största drömmar som ”omöjliga”. Mina kompisar kallade mig galen, naiv och dum. Min mamma sa detsamma, men hennes ord följdes alltid upp av ett ”men jag tror på dig ändå!”.
Efter studenten var det min tid att skina. En ambitiös 18-åring med framtidsplaner som beskrevs som ”orimliga” enligt många. Fick jobb som säljare och jobbet blev mitt liv, jag gav mitt allt och fick en del tillbaka. Insåg dock att det inte fanns någon där som delade mina tankar om framtiden. Jag sågs fortfarande som naiv, vilket gjorde mig frustrerad. Jag ville bli bäst och efter min första månad blev jag utnämnd till månadens säljare. Sedan slutade jag.
Under den månaden pratade jag dock med en annorlunda göteborgare. Jag hade ett svar på varenda nej den här killen lyckades trolla fram ur bakfickan. Jag blev arg, inspirerad, imponerad och förvånad av varje samtal vi hade. Det gav mig energi och med tiden tog vi upp en kontakt även utanför jobbet. Jag bestämde mig för att jag måste träffa den här killen och med mina sista pengar bokade jag en resa till Göteborg.
Jag klev av tåget, tog mig till kontoret och möttes där av en Ahmed med eld i ögonen. På något sätt kände jag mig direkt som hemma. Jag förstod att den här killen är lika galen som mig. Han har också blivit kallad naiv och dum. En förortsgrabb som skapat en hel företagskultur och ett nätverk från ingenting och nu är delägare i ett framgångsrikt företag. Någon som satsat sitt allt på att lyckas utan ens en tanke på andra alternativ.
Då förstod jag att ända sedan min mattelektion i grundskolan var det menat att jag skulle hamna i samma rum som den här mannen. Vi pratade om våra familjer, liv och ambitioner. Varje gång jag sa något som hade blivit nedskjutet av mina tidigare kollegor så kom Ahmed med ett inlägg om hur jag kunde göra det, fast större. Jag föreslog då något ännu större och så spann det vidare.
Nu är det tre månader sedan jag träffade Ahmed och idag är jag anställd hos Jovi. Jag delar stoltheten med alla som bär Jovi-emblemet över hjärtat varje dag. Jag flyttade från mitt pojkrum till en lägenhet i en annan stad. Det var inte ett beslut jag tog för jobbets skull. Det var ett beslut jag tog för min skull.
Jag känner mig äntligen hemma.